iloveeco

Idag kom han äntligen, vår häst!
Han har åkt 8 timmar i en jättefin buss ända från Tanumshede på västkusten för att sedan komma till Södersvik, mellan Norrtälje och Kapellskär där han ska börja sitt nya liv med 3 andra 1-åringar samt en 2-åring. Jag har själv inte varit där och hälsat på honom idag eftersom jag jobbade, men mamma har. Hon berättade för mig att han var kollugn, han sa inte ett ljud när de lasta av honom och inte heller när han fick stå ensam inne i stallet en stund innan de släppte in honom till de andra.
Han har redan fått en kompis, en liten lusitano/frieser korsning som faktist liknar Annoncio väldigt mycket. Stackarn har ett sånt fult namn, Edgar, men vi kallar honom Eddie för det e ju bra mkt finare.
Det har varit ett helve på drygt en månad att få hit Eco pga en uppfödare som inte ville hästens bästa. De hade varken avvant honom från sin morsa eller lasttränat honom eller stoet för den delen. Så de har misslyckats med minst 3 försök, samt att de ångrat sig att de sålde honom av någon anledning som jag inte förstått.
Men men nu e han här och vi slipper ha med de idioterna att göra.
Nu ser jag bara fram emot en framtid med den här hästen. Vi ska lära honom så mycket det bara går från vanlig dressyr och hoppning till trickträning, WE (working equtation), fältävlan och så har jag en dröm att få träna tornespel, men de kommer ju dröja innan dess. Men jag ska iaf börja förbereda på marken :)
Det här ska bli så himla kul och spännande, ser verkligen fram emot att få träna min häst!:D

Hej! :)

Det här är alltså min och mammas blogg. Den kommer handla om oss och vår häst Eco´s uppväxt och utveckling. Det är första gången som jag startar en blogg men det ska nog gå bra.

Jag heter då Karolina! Mitt största intresse är hästar och jag började rida lite smått på envisa ponnier när jag var 4 år på överby ridklubb i Rotebro. Sen har intresset bara rullat på. Jag böjade rida "på riktigt" på Väsby ridklubb där jag fortsatte utvecklas på olika ponnier, många favoriter men inga speciella. Men de sitsa åren (5 år) jag red där fastnade jag för ett otroligt gulligt New forest sto som heter Winny. Det var min ögonsten och är det fortfarande fast jag inte ridit där på typ 5 år.
Hon kom från Gotland, (jag är halvgotlänning så lite konektion där), och hade aldrig gått i ett ridhus, aldrig hoppat vanliga hinder, hon va tillome rädd för vanliga koner och sockerbitar. Jag fastnade diret när jag såg henne stå ensam i den där mörka boxen dagen då hon kom. Jag fick börja rida henne, och minsan det var en envis och egen liten dam. Jag red henne 2 ggr i veckan samt skötte henne minst 4, ville alltid vara med "min" lilla ponny. 
Vi utvecklades väldigt mkt och blev ett bra team, jag red mitt första dressyrprogram på henne för Roger Olsson, hon som knappt ville gå i form, och fick hela 64%. Jag kommer igåg att jag var så himla stolt o glad!

Jag började hoppträna henne också och det kan jag säga, det var en resa försig. Vilka otroligt roliga minnen jag har av det, alla dessa kaninskutt, helikopter skutt, vägringar, bokningar. Hon hade en sån bra teknik över hindrena som att hon var född till att hoppa, men psyket satte väldigt mycke stopp för henne och hoppade alltid med en SKRÄCKblandad förtjusning. Men jag gav aldrig upp, vi skulle bannemig över, och det gjorde vi och så småningom började hon hoppa galant med mig och vi var ett team.
Vi kom iaf till KM i hoppning och ponnycupen i dressyr :) Jag verkligen ÄLSKAR den ponnyn. Sen tyckte lärarna att jag blev för lång för henne och så var den lyckan krossad. Jag red ett tag till på en större häst ( 175 cm mankhöjd) som kallades Roddan, det var en stor skillnad och jag hopptränade honom med och tävlade han i dressyr. Men så blev han skadad och avlivad, det tog väldigt hårt på mig så jag ville inte vara kvar där. 

 Så nu har det gått ett par år och undertiden har jag haft en massa medryttarhästar så jag la aldrig ridningen på hyllan. Nu var det ett tag sen jag red, men i vintras så hade jag och mamma en arab på foder som vi hade ett tag tills vi upptäckte att stallrutinerna där han stod inte kunde anpassas till hästarna. Vi bestämde oss för att skicka tillbaka honom. Men då fick vi en ny chans och det var medryttare på världens goaste lusitanohingst som heter Annuncio 5 år. Han stod ensam hela dagarna, inga muskler o knappt något fett på kroppen alls, han såg verkligen ut som ett benrangel. Han var så mager att han tillomed stod och åt sitt eget skit :S

 Vi kunde ju inte börja rida honom på en gång, men lite iaf så att han fick komma ut och röra på sig och se miljön som han faktist bodde i. Det vi började med var att fodra upp honom ordentligt, han saknade nog minst 100 kg. På fodringen så longerade vi honom mkt, så han fick upp balansen eftersom det inte fanns nån balans alls, han flängde bara omkring helt vilsen och stressad. På bara två månader utvecklades han till en maffig hingst med lång tjock vacker man, snygg rest nacke och jag bara älskade honom. Och bara barbacka förståss, han hade ingen sadel som passade honom, men det var så mysigt. Köpte en voltigegjord som vi hade på honom. Den var perfekt eftersom han inte kunde bråka så man tappade ballansen. För det vill de ju helst att man ska göra, han ville ju hellre gå till brudarna! ;) Tänk att han gått sina 4 första år som vildhingst i portugal, blir hittransporterad och helt inriden bara på ett år och ändå vara så snäll! Men den där drömmen varade bara under vintern och de ville inte ha några medryttare till honom senare när han blivit "frisk" så då blev man utan häst igen.

Därför har jag och mamma nu köpt vår alldeles egna lilla lusitanohingst som heter Eco. Han kom faktist idag!!! :D då jag startade den här bloggen (30/7 2010)

Jaaa.. det här vara lite om mitt "hästliv". Kommer skriva mer om allt i egna inlägg senare när jag orkar.
Haa det!! Kraaam Karro


Winny, min ögonsten<3



Jag på arabhästen Karthoum som vi hade på foder (j*vlar vad de snöade)


Jag på Annuncio, han va så fin lilla pojken<3 saknar honom verkligen.
(det var så förbannat kallt då i vintras så jag ser ut som en michelingubbe)


Vår Eco! <3<3